Jag hatar känslan att inte passa in
Just nu känner jag att jag passar inte riktigt in någonstans. Och så känner jag mig lite ensam. But I'll get over it. I have to.
>
Nu fick jag ett sådant där ryck då jag känner mig helt jävla värdelös. Förhoppningsvis går det över snart, det brukar ju göra det efter en stund.
Music's got control and I'm never letting go
De fredagskvällarna suger hur som helst. Inte jättemycket, men lite. Ibland vill man bara ligga raklång i soffan med en filt och en film, men ibland vill man ut och leva ett lite mer händelserikt liv än så. Man vill ta de där chanserna, man vill känna att det händer något, man vill skapa minnen och känna att man lever. Oavsett om det är i en kompis soffa istället för sin egen, om det är en utekväll, ett spontaninfall, en resa, allt från vilt och galet till lugnt och avslappnat - så vill man känna att man lever.
Jag är dålig på det, jag vet det. Jag tar så väldigt få chanser. Ibland vill jag ta fler, för jag vill känna att jag lever precis hela tiden, men det finns saker som kommer ivägen. Ibland praktiska saker, ibland andra människor, ibland jag själv.
I'm okay, I'm allrigt, Aint gonna face no defeat
Sitter med en minidator som väger mindre än en bok på magen och läser vänners och bekatas facebookuppdateringar. Läser om deras liv, ser deras interna kommentarer till varandra (de som alltid ser ut att vara med spännande än vad de egentligen är), tittar på vimmelbilderna och läser om vilken fantastiskt rolig utgång de hade igår. Själv sitter man där och inser vilket patetiskt liv man har, avundas andra lite och önskar att man själv hade något spännande att göra.
Fast det är ju det här Facebook är till för. Att visa andra att man har ett underbart, händelserikt liv och så är man samtidigt lite hemlighetsfull för att det ska verka ännu bättre än det faktiskt är. Det är till för att vi som låg hemma i soffan med chipspåsen igår ska känna oss lata och ensamma.
Nej, jag är inte bitter. Bara lite ironisk. Och så längtar jag verkligen till min artonårsdag som börjar närma sig!
Fast det är ju det här Facebook är till för. Att visa andra att man har ett underbart, händelserikt liv och så är man samtidigt lite hemlighetsfull för att det ska verka ännu bättre än det faktiskt är. Det är till för att vi som låg hemma i soffan med chipspåsen igår ska känna oss lata och ensamma.
Nej, jag är inte bitter. Bara lite ironisk. Och så längtar jag verkligen till min artonårsdag som börjar närma sig!
To whom it may concern
Varför är människor så svåra att förstå sig på? Varför gör de ena dagen på ett sätt, sänder vissa signaler som man tror att man tyder rätt... för att sedan bete sig helt annorlunda nästa dag? Sedan tvärtom igen och så är man tillbaka på ruta ett, eller kanske till och med ruta "minus ett".
När det är lätt försvårar man det och sedan när man har trasslat ihop det så mycket vet man inte hur man ska ta sig ur det. Jag är en expert på att krångla till saker som egentligen kunde ha varit enkla. Och nu är det inte enkelt längre.
När det är lätt försvårar man det och sedan när man har trasslat ihop det så mycket vet man inte hur man ska ta sig ur det. Jag är en expert på att krångla till saker som egentligen kunde ha varit enkla. Och nu är det inte enkelt längre.
_
Killen vill inte ha mig. Och just därför vill jag ha honom. Tänker dock inte bry mig mer. Jag är värd bättre. Tänker alltså inte höra av mig mer.
Dessutom börjar jag pendla uppåt i vikt. Måste fortsätta med promenaderna. Måste hålla mig från onyttigheter och för mycket mat. Ska gå ner igen.
Why can't they remember what I'll never forget
Mixed feelings. Bra dag, men ändå en del att tänka på. Första skoldagen och fina vänner, men ibland hör man sånt som man inte vet vad man ska tycka och tänka om.
Var det mitt fel att det blev så eller? Hade jag agerat annorlunda hade det nog inte hänt, och jag visste hela tiden att det kunde bli så. Jag är inte förvånad. Det är klart att han vill ha någon, någon som kan finnas där på ett annat sätt än vad jag kan. Först kände jag mig lite som ett andra val. Men det var ju jag som backade ur först, så kanske är jag inte det ändå. Men jag undrar lite. Och på samma gång som jag känner mig lite uppgiven, känner jag mig uppgiven för hans skull också. För att det visst inte funkade så bra.
Även om jag inte alls förstår vad jag betydde under den tiden och undrar om jag kanske blev att andra val till sist ändå. Det är dock ingenting som jag tänker ställa upp på att vara. Vilket medför att det nog bara kommer sluta, inte lyckligt men heller inte olyckligt. Bara sluta.
Var det mitt fel att det blev så eller? Hade jag agerat annorlunda hade det nog inte hänt, och jag visste hela tiden att det kunde bli så. Jag är inte förvånad. Det är klart att han vill ha någon, någon som kan finnas där på ett annat sätt än vad jag kan. Först kände jag mig lite som ett andra val. Men det var ju jag som backade ur först, så kanske är jag inte det ändå. Men jag undrar lite. Och på samma gång som jag känner mig lite uppgiven, känner jag mig uppgiven för hans skull också. För att det visst inte funkade så bra.
Även om jag inte alls förstår vad jag betydde under den tiden och undrar om jag kanske blev att andra val till sist ändå. Det är dock ingenting som jag tänker ställa upp på att vara. Vilket medför att det nog bara kommer sluta, inte lyckligt men heller inte olyckligt. Bara sluta.
I can tell you why people go insane, I can show you how you could do the same
Jag har kommit underfund med att jag är en väldigt stolt människa. Inte för att jag har mycket att vara stolt över, men jag är ändå stolt. Troligen för stolt för mitt eget bästa. Jag hatar att misslyckas. Ännu mer att låta folk se mitt misslyckande. Och mer ändå hatar jag att låta folk se att jag tar åt mig av mitt misslyckande. För det blir ju inte ett misslyckande förrän jag ser det som ett.
Jag tror det är därför som jag tycker att det går mycket långsammare för mig med övningskörningen än för andra. De ger sig ut i trafiken och på gatorna direkt. Kanske är de rent av bättre än mig, modigare. För under tiden tragglar jag med de små, små sakerna, sådana som kanske kommer naturligt för en del, men som jag inte kan släppa förrän de kommer perfekt för mig. Sedan, efter en mycket längre tid, många svordomar och utbrott senare, när jag känner att jag kan det, vågar jag testa där folk faktiskt kan se mig. För jag vill ju inte ge dem en chans att se mig göra fel.
När jag tänker efter handlar det här inte bara om övningskörning. Det handlar om mitt sätt att leva och min rädsla för att misslyckas. Det hela blir ju inte lättare av att jag misslyckas mer ofta än sällan.
Jag tror det är därför som jag tycker att det går mycket långsammare för mig med övningskörningen än för andra. De ger sig ut i trafiken och på gatorna direkt. Kanske är de rent av bättre än mig, modigare. För under tiden tragglar jag med de små, små sakerna, sådana som kanske kommer naturligt för en del, men som jag inte kan släppa förrän de kommer perfekt för mig. Sedan, efter en mycket längre tid, många svordomar och utbrott senare, när jag känner att jag kan det, vågar jag testa där folk faktiskt kan se mig. För jag vill ju inte ge dem en chans att se mig göra fel.
När jag tänker efter handlar det här inte bara om övningskörning. Det handlar om mitt sätt att leva och min rädsla för att misslyckas. Det hela blir ju inte lättare av att jag misslyckas mer ofta än sällan.
