Känner något slags beroende av en människa och jag vill inte känna så. Jag vill inte känna såhär. 

 

Jag tänker på honom alldeles för mycket. Jag visste inte att jag ens kunde tänka på en person så mycket. Och jag är ganska säker på att han inte tänker på mig lika mycket, för går det ens och varför skulle han? Det är jobbigt när allt jag vill just nu är att få vara med honom. Sitter ensam och vet att han är någon annanstans, och fast jag såg honom igår morse saknar jag honom. Jag vill inte sakna honom, just för att jag är ganska säker på att han inte saknar mig lika mycket. Inte för att jag saknar honom jättemycket, men jag antar att jag ändå saknar honom lite för mycket. 

 

Jag blir glad och ledsen om varannat. Glad en sekund för att telefonen lyser upp och det är han som hör av sig. Ledsen när jag inser att han nog inte blir lika glad när hans telefon lyser upp. Glad när jag tänker på att han ju ändå brukar vilja träffa mig, och det måste ju betyda något, eller hur? Ledsen när jag tänker på att det kanske är en större sak för mig att träffas än vad det är för honom. Glad för att han av någon anledning inte verkar ha tröttnat på mig än. Ledsen för tänk om han har det och att det är därför vi inte har setts sen igår morse? 

 

Är det såhär man ska känna? Känner jag ens såhär på ritkigt, eller är det bara en känsla som kommer till mig just nu när jag sitter ensam och har några ångestladdade jobbdagar framför mig? 

 

När kommer vi kunna ses igen? Kommer han vilja ses igen? Visst skulle han vara den som i så fall bryter upp på ett bra sätt, som pratar med mig om det? Varför funderar jag ens på det? Är det bra att vara beredd eller är det bara ett tecken på hur osäker jag är? Är det bara en sommarfling? Är det inte ens det? Om det håller under sommaren, vad händer när vi i höst är på olika platser? Varför känner jag mig så osjälvständig och svag när jag tänker på det här? Är det svagt av mig? Kan det inte vara starkt att låta mig känna så också? Jag vet inte. 

 

Samtidigt vill jag inte ge upp riktigt än. Det kanske är en ganska fin känsla ändå. 

 

För han har faktiskt väldigt fint hår. Han säger att han inte tycker om när jag förstår hans frisyr men han ler när han säger det. Sättet han pratar om saker som han finner intressanta, vilket är det mesta. Sättet hans dialekt kommer fram. Att han kan vara så jobbig och jag bara vill putta till honom och sucka, och kanske gör det också, men samtidigt bara vill krama honom. Han rör vid mig på ett väldigt fint sätt. Som om min kropp är fin och attraktiv och som om vad jag ibland tycker är fett bara är kurvor och inget att skämmas för. Han går snabbt, så att jag nästan får småspringa ibland och det är så mycket bättre än att behöva gå med någon som går för långsamt. Han hånglar gärna på morgonen fast min andedräkt inte alls kan vara särskilt mysig och han har aldrig poängterat att jag mitt hår ser hemskt ut fast det egentligen gör det eller att mina sovkläder är fula fast de egentligen är det.

 

Och han pussar mig offentlig, mitt på ljusa dagen. Vem gör sånt? Inte någon som bara ser en som någon att ha lite sex med och sedan kasta iväg. Tror jag. 

 

Och jag tror han är bra. Och det är okej att jag tycker det.