Handen i fickan fast jag bryr mig
Jag bryr mig inte ens som att du särskriver ibland. Det om något måste betyda att jag tycker om dig.
Det är synd att jag inte sett dig särskriva på ett tag. Inte för att du har slutat särskriva, men för att du inte hör av dig lika ofta.
Remember all their faces, remember all their voices
Känner något slags beroende av en människa och jag vill inte känna så. Jag vill inte känna såhär.
Jag tänker på honom alldeles för mycket. Jag visste inte att jag ens kunde tänka på en person så mycket. Och jag är ganska säker på att han inte tänker på mig lika mycket, för går det ens och varför skulle han? Det är jobbigt när allt jag vill just nu är att få vara med honom. Sitter ensam och vet att han är någon annanstans, och fast jag såg honom igår morse saknar jag honom. Jag vill inte sakna honom, just för att jag är ganska säker på att han inte saknar mig lika mycket. Inte för att jag saknar honom jättemycket, men jag antar att jag ändå saknar honom lite för mycket.
Jag blir glad och ledsen om varannat. Glad en sekund för att telefonen lyser upp och det är han som hör av sig. Ledsen när jag inser att han nog inte blir lika glad när hans telefon lyser upp. Glad när jag tänker på att han ju ändå brukar vilja träffa mig, och det måste ju betyda något, eller hur? Ledsen när jag tänker på att det kanske är en större sak för mig att träffas än vad det är för honom. Glad för att han av någon anledning inte verkar ha tröttnat på mig än. Ledsen för tänk om han har det och att det är därför vi inte har setts sen igår morse?
Är det såhär man ska känna? Känner jag ens såhär på ritkigt, eller är det bara en känsla som kommer till mig just nu när jag sitter ensam och har några ångestladdade jobbdagar framför mig?
När kommer vi kunna ses igen? Kommer han vilja ses igen? Visst skulle han vara den som i så fall bryter upp på ett bra sätt, som pratar med mig om det? Varför funderar jag ens på det? Är det bra att vara beredd eller är det bara ett tecken på hur osäker jag är? Är det bara en sommarfling? Är det inte ens det? Om det håller under sommaren, vad händer när vi i höst är på olika platser? Varför känner jag mig så osjälvständig och svag när jag tänker på det här? Är det svagt av mig? Kan det inte vara starkt att låta mig känna så också? Jag vet inte.
Samtidigt vill jag inte ge upp riktigt än. Det kanske är en ganska fin känsla ändå.
För han har faktiskt väldigt fint hår. Han säger att han inte tycker om när jag förstår hans frisyr men han ler när han säger det. Sättet han pratar om saker som han finner intressanta, vilket är det mesta. Sättet hans dialekt kommer fram. Att han kan vara så jobbig och jag bara vill putta till honom och sucka, och kanske gör det också, men samtidigt bara vill krama honom. Han rör vid mig på ett väldigt fint sätt. Som om min kropp är fin och attraktiv och som om vad jag ibland tycker är fett bara är kurvor och inget att skämmas för. Han går snabbt, så att jag nästan får småspringa ibland och det är så mycket bättre än att behöva gå med någon som går för långsamt. Han hånglar gärna på morgonen fast min andedräkt inte alls kan vara särskilt mysig och han har aldrig poängterat att jag mitt hår ser hemskt ut fast det egentligen gör det eller att mina sovkläder är fula fast de egentligen är det.
Och han pussar mig offentlig, mitt på ljusa dagen. Vem gör sånt? Inte någon som bara ser en som någon att ha lite sex med och sedan kasta iväg. Tror jag.
Och jag tror han är bra. Och det är okej att jag tycker det.
Jag hatar känslan att inte passa in
Just nu känner jag att jag passar inte riktigt in någonstans. Och så känner jag mig lite ensam. But I'll get over it. I have to.
Knees are weak, hands are shaking, I can't breathe
Passenger loading only
I won't take down my walls
>
Nu fick jag ett sådant där ryck då jag känner mig helt jävla värdelös. Förhoppningsvis går det över snart, det brukar ju göra det efter en stund.
Music's got control and I'm never letting go
De fredagskvällarna suger hur som helst. Inte jättemycket, men lite. Ibland vill man bara ligga raklång i soffan med en filt och en film, men ibland vill man ut och leva ett lite mer händelserikt liv än så. Man vill ta de där chanserna, man vill känna att det händer något, man vill skapa minnen och känna att man lever. Oavsett om det är i en kompis soffa istället för sin egen, om det är en utekväll, ett spontaninfall, en resa, allt från vilt och galet till lugnt och avslappnat - så vill man känna att man lever.
Jag är dålig på det, jag vet det. Jag tar så väldigt få chanser. Ibland vill jag ta fler, för jag vill känna att jag lever precis hela tiden, men det finns saker som kommer ivägen. Ibland praktiska saker, ibland andra människor, ibland jag själv.
Unheilig - Geboren um zu leben
Det här är en så extremt vacker låt att beskrivningar inte kan göra den rättvis. Ja, det är ett tyskt band. Ja, de sjunger på tyska. Och ja, den är fantastiskt vacker. Sångaren har en otrolig röst, låten har en både vacker och hemsk bakgrund och texten är verkligen fin. Låttiteln Geboren um zu leben betyder "född för att leva". Bandets namn är Unheilig, vilket inte är svårt att förstå att det betyder "ohelig".
Du hast mir gezeight wie wertful mein Leben ist
'
"Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den."
- Nalle Puh
- Nalle Puh
"Det är okej att känna"
Filmen kommer från en kampanj som skapats av organisationen Ung Cancer. Cancer är bland det värsta som finns. Sjukdomen har besökt min släkt och lämnat både död och liv efter sig. Jag är livrädd att den ska komma tillbaka.
I'm okay, I'm allrigt, Aint gonna face no defeat
Sitter med en minidator som väger mindre än en bok på magen och läser vänners och bekatas facebookuppdateringar. Läser om deras liv, ser deras interna kommentarer till varandra (de som alltid ser ut att vara med spännande än vad de egentligen är), tittar på vimmelbilderna och läser om vilken fantastiskt rolig utgång de hade igår. Själv sitter man där och inser vilket patetiskt liv man har, avundas andra lite och önskar att man själv hade något spännande att göra.
Fast det är ju det här Facebook är till för. Att visa andra att man har ett underbart, händelserikt liv och så är man samtidigt lite hemlighetsfull för att det ska verka ännu bättre än det faktiskt är. Det är till för att vi som låg hemma i soffan med chipspåsen igår ska känna oss lata och ensamma.
Nej, jag är inte bitter. Bara lite ironisk. Och så längtar jag verkligen till min artonårsdag som börjar närma sig!
Fast det är ju det här Facebook är till för. Att visa andra att man har ett underbart, händelserikt liv och så är man samtidigt lite hemlighetsfull för att det ska verka ännu bättre än det faktiskt är. Det är till för att vi som låg hemma i soffan med chipspåsen igår ska känna oss lata och ensamma.
Nej, jag är inte bitter. Bara lite ironisk. Och så längtar jag verkligen till min artonårsdag som börjar närma sig!
Angus, Thongs and Perfect Snogging
Jag älskar Georgia Nicholsen och filmen Angus, Thongs and Perfect Snogging. Den är så underbart rolig och härlig. Ibland måste man kika mellan fingrarna för att det är så pinsamt och ibland skrattar man rakt ut. Den brittiska dialekten är dessutom underbare än underbarast. För x antal år sedan läste jag och min dåvarande bästa vän böckerna om Georgia Nicholsen och vi tyckte båda att de var hysteriskt underhållande.
Wishlist
Två ungdomsböcker som jag skulle vilja lägga till i min samling. Välkommen hem av Johanna Lindbäck. Skulle förresten inte ha något emot att införskaffa resten av hennes böcker heller då jag tycker det är jätteintressant att läsa hennes blogg. Och så boken som aktuella biofilmen Jag saknar dig är baserad på. Har inte sett filmen än, men vill helst försöka få tag i boken först.
