Jag hatar mig själv.

Jag vill inte tillbaka dit. Det började bra, så bra. Den här sommaren skulle jag ju fokusera på just det här. Jag orkade kämpa, orkade ta de där promenaderna på morgonen och orkade säga nej till sötsaker. Och jag nådde mitt första delmål. Vågen stod på de där siffrorna som jag har längtat så länge efter.

Men så finns det ju de där nackdelarna med att vara tjej. Så fort mensen kom, kom även sötsuget. Promenaderna blev lite lite kortare och jag slarvade lite lite med vad jag åt.

Och nu känner jag mig fet och äcklig och otillräcklig och värdelös som har gått upp igen. Även om det inte är hela vägen är det alldeles för mycket. Det är så sjukt orättvist hur vissa kan proppa i sig hur mycket mat som helst och vara hur lata som helst och ändå förbli smala medan man själv inte äter hälften så onyttigt och rör sig regelbundet... och ändå pendlar fram och tillbaka i vikt, oftast med negativt resultat. Jag hatar verkligen det här.